EU-kommissionen förvaltar omkring en femtedel av medlemsländernas samlade bistånd, men biståndspolitiken på unionsnivå är inte okontroversiell. Vid en närmare titt framkommer aktuella meningsskiljaktigheter och skilda framtidsvisioner. Dessa berör allt från politisk prestige till fallet med Sveriges ende politiske fånge. Läs Thomas Palmgrens artikel här.
Flera sakkunniga beskriver EU som en mjuk internationell aktör,
det vill säga att unionen har ett betydande inflytande över frågor
som ekonomi, handel och miljö, och bidrar mindre i de ”traditionella”
och ”hårda” områdena; utrikes- och försvarspolitiken.
Detta förhållande speglar sig i det okonstlade uttrycket att ”EU
är en ekonomisk jätte men en politisk dvärg”, men uppfattningen
är inte heller oomtvistad.
Fredrik Söderbaum, docent på institutionen för globala studier
vid Göteborgs universitet, har forskat kring EU: s roll i världen.
Han menar att det vid sidan av idealistiska skäl finns ambitioner
att stärka unionens anseende som utrikespolitisk aktör genom en
gemensam biståndspolitik, men att det knappast är möjligt att få
alla medlemsländer att låta allt bistånd att gå via EU.
– SIDA anser ju att de ur flera aspekter har ett bättre bistånd än
kommissionen. De tycker bland annat att de har en mer solidarisk
verksamhet då EU:s bistånd är mer inriktat på att skapa regional
integration. Samtidigt vill kommissionen gärna peka på att deras
bistånd står fritt från gamla kolonialförhållanden och andra
nationella egenintressen.
Medlemsstaterna har dels ett eget bistånd, dels skjuter de pengar
till ett gemensamt EU-bistånd. Dessa gemensamma medel, som
är under kommissionens ansvar, står för ungefär tio procent av
det globala biståndet. Genom överenskommelser och diskussioner
på EU-nivå påverkar unionssamarbetet även den nationella
biståndspolitiken. Fredrik Söderbaum menar att det finns en
önskan hos kommissionen att öka detta inflytande än mer.
– Kommissionen anser att de ska vara en koordinator för ländernas
bistånd, man vill ha samma ställning som i handeln, säger Fredrik
Söderbaum. De nya medlemsstaterna från östra Europa, som har
ett mycket litet bistånd, har en positiv inställning till detta. Men i
de länder som har en lång historia av biståndspolitik, exempelvis
i England, är man mer motvilliga.
kommissionens förhoppningar är att ett ökat biståndssamarbete
ska leda till snabbare insatser och en minskning av byråkratin
som är stor när mottagarlandet ska göra uppgörelser med många
länder.
Koordineringen har inte fått något större genomslag i dagsläget
utan unionens inflytande håller sig än så länge främst till diskussioner
och överenskommelser, konstaterar Fredrik Söderbaum:
– Ofta kommer länderna överens om saker när det gäller biståndet
på policynivå, men det sker inte mycket koordination ute på fältet
i mottagarländerna. På marken blir kommissionen ”just another
dollar” istället för en koordinatör. Rent praktiskt lyckas man inte
göra mer än de enskilda länderna.
Jens Holm, en av vänsterpartiets representanter i europaparlamentet,
har också andra betänkligheter mot hur biståndet fungerar
i praktiken. Han menar att avsikterna med EU:s biståndspolitik
hämmas av handelspolitiska egenintressen:
– Inom handelspolitiken finns ett intresse av att få billiga
råvaror, gynna egen industri och jordbruk samt försvåra
utvecklingsländernas egen produktion. Om utvecklingsländerna
väljer att sälja förädlade varor istället för råvaror genom att till
exempel göra choklad av kakaobönor, så möts de med högre
tullar av EU. Detta innebär att man inte främjar en utveckling
där u-länder kommer bort från sitt råvaruberoende. Samtidigt
subventionerar EU sin egen produktion. Man gör något med den
ena handen, biståndspolitiken, och en annan sak med den andra,
handelspolitiken.
Neill Nugent är en framstående forskare i europeisk integration
och pekar i en av sina böcker på att medlemsstaternas egna relationer,
intressen och aktiviteter kan skapa motsättningar inom samarbetet.
Dessa omständigheter kan bli ett problem när EU-länderna
vill framstå som en enad och stark aktör inför omvärlden.
ett exempel på denna problematik är när kritik blossade upp
inom Sverige, både från media och politiker, när kommissionens
planer på att höja biståndet till Eritrea uppdagades i somras.
Detta agerande uppfattades av många från svensk sida som minst
sagt olämpligt med anledning av den hårdförda regimen i landet.
Tidigare har också den svenska regeringen stramat åt biståndet
till landet av demokratiskäl. Att reaktionerna varit särskilt
starka i Sverige beror på det uppmärksammade fallet med den
svenske journalisten Dawit Isaak som suttit fängslad i Eritrea i
mer än sju år utan rättegång.
I riksdagen finns en tvärpolitisk Dawit Isaak-grupp som driver
kravet på frisläppande. I höstas la större delen av gruppen fram
en motion där man uttryckte sitt ogillande över, de då pågående,
biståndsförhandlingarna mellan EU och Eritrea:
”Den svenska regeringen bör verka för att EU inte ingår något
nytt biståndsavtal med Eritrea. Det finns oerhört stora behov av
bistånd runt om i världen. Det finns ingen anledning att EU skall
prioritera att stödja ett land som håller en EU-medborgare fängslad
utan rättegång och totalt saknar ambition att påbörja demokratiska
reformer. Det humanitära bistånd som är nödvändigt för eritreaners
överlevnad måste dock få fortsätta.”
Fredrik Söderbaum tror att vi kommer att få se liknande mothugg,
som i Eritrea-fallet, mot kommissionen även i framtiden.
Samtidigt konstaterar han att ett möjligt scenario är att länderna
inser att genomdrivandet av en biståndspolitik underlättas av ett
ökat samarbete.
– Om man till exempel ska fördöma korruption så blir det en helt
annan kraft om EU förkastar agerandet än om Sverige skulle göra
det eftersom konsekvenserna blir desto mer märkbara, säger han.
Fredrik Söderbaum är förvissad om att vi kommer få se mer
koordination av länders bistånd i framtiden, men att det kommer
att gå långsamt. Han ser dock inget som tyder på ett avskaffande
av de nationella bistånden, utan att vi fortsatt kommer att ha en
biståndspolitik på två nivåer: nationell och europeisk.
hösten 2009 håller Sverige i EU:s ordförandeskap vilket innebär
att man kommer att ansvara för en stor del av dagordningen och
styrningen av arbetet i ministerrådet samt för representationen av
unionen utåt. Det återstår att se om Sverige tar på sig uppgiften
att försöka skapa klarhet och tydliga mål kring hur det framtida
biståndet ska se ut inom EU.
Text: Thomas Palmgren
