Tillväxt och ekologisk hållbarhet – oförenliga mål?

Trots de senaste årens allt mer högljudda klimatdiskussion har de globala utsläppen av växthusgaser fortsatt att öka. Nyindustrialiserade länder som Kina och Indien fortsätter att kraftigt öka sin tillväxt; och sin klimatpåverkan. I den ekonomiska krisens kölvatten tas allt mer resurser från ”klimatet” och investeras i stället i ekonomiska stimulanspaket, allt för att återskapa den ekonomiska tillväxten. Men är verkligen oändlig ekonomisk tillväxt förenligt med en planet begränsad av resursmässiga och ekologiska ramar? Läs Rikard Allvins artikel om en diskussion som de flesta politiska parter helst tystar ner.Under de senaste 50 åren har storleken på den globala ekonomin nästintill femdubblats , och med den enorma ökningen har också påfrestningarna på det ekologiska systemet intensifierats. 60 % av jordens ekosystem används på ett icke hållbart sätt. Världshaven är nästintill utfiskade, och sedan 1950-talet har mer resurser konsumerats än under hela den mänskliga historien sammantaget. Den globala finanskrisen till trots så fortsätter den globala resursförbrukningen att öka, om än i en lägre takt.
Ekonomisk tillväxt har länge setts som ett grundkrav för utveckling,
och är en viktig hörnsten i det kapitalistiska ekonomiska
systemet, där ständig expansion och ekonomisk tillväxt är
kärnan och den princip som vår marknadsekonomi bygger på.
Kapitalismens och den ekonomiska tillväxten har tillskrivits
många framgångar i kampen mot fattigdomen, där exempelvis
Kina framhålls som ett ”ekonomiskt under” som med strålande
tillväxttal utrotat fattigdom i en takt aldrig tidigare skådad. Att
tillväxttalen är obestridliga råder det ingen tvekan om, men
inom vilka ekologiska ramar har denna tillväxt skett?
Kina innehar nämligen inte bara epitetet som ekonomisk
mönsterelev. Med världens största kvarvarande kolreserver och
en energikonsumtion som till 69 % baseras på kol har Kina
numera övertagit den föga smickrande positionen som världens
största utsläppsland, med 24 % av världens koldioxidutsläpp
(gentemot USA’s 21 %). Till Kinesernas försvar är de mer än
fyra gånger så många som amerikanerna, vilket innebär att deras
per capita-utsläpp är långt under industriländernas. Om den
kinesiska tillväxten fortsätter i samma takt och når samma nivå
av per capita-utsläpp som USA, är det svårt att bortse ifrån att
de ekologiska konsekvenserna kommer bli enorma.
Redan idag överstiger den globala klimat – och miljöpåverkan
jordens ekologiska ramar. Enligt Global footprint network, en
icke-vinstdrivande organisation som mäter hållbarhet genom
”ekologiska fotavtryck”, behöver vi idag 1,3 jordklot för att
tillgodose våra globala behov av resursanvändning och avfallshantering.
Enligt deras prognoser kommer vi år 2030 behöva
två jordklot för att tillgodose våra behov, såvida kraftiga åtgärder
för att minska vår resursanvändning och ekologiska påverkan
inte påbörjas omedelbart. (för en omfattande tabell över
världens ekologiska fotavtryck, se http://www.footprintnetwork.
org/en/index.php/GFN/page/data_sources/)
Dock verkar de, enligt forskarna, nödvändiga klimatåtgärderna
låta vänta på sig. I finanskrisens spår har kampen mot klimatförändringen
nedprioriterats. I stället har pengarna använts
till ekonomiska krispaket. Medlemmarna i G20 beslutade att
gemensamt skjuta till 877 miljarder dollar till bland annat
Världsbanken och IMF delvis i syfte att stoppa global regression
och återställa den ekonomiska tillväxten. Endast 15 % av de
pengar som aviserats kan anses bidra till en hållbar utveckling.
Diskussionerna inför Köpenhamnsmötet i december, då
FN skall leda samtalet kring ett nytt globalt klimatavtal, har
föregåtts med stor oenighet och ovilja att göra klimatmässiga
åtaganden och investera pengar i utsläppsreducerande åtgärder.
I EU har Italiens president Silvio Berlusconi varit pådrivande
för att medlemsländerna, i finanskrisens spår, inte längre skall
bindas av sina klimatmässiga åtaganden som de undertecknat
inom EU.
De flesta avtal som finns har inte heller gett större resultat.
Sedan Kyoto-avtalets undertecknande 1997 har världen tyvärr
inte sett någon förändring – snarare tvärtom. Kyotoavtalets
basår är 1990, vilket också är det år som brukar refereras till
när procentuella klimatminskningar diskuteras. Utifrån 1990
års utsläppsnivåer har de globala koldioxidutsläppen ökat med
40 % fram till idag. Till stor del beror detta på att de största
”utsläppsbovarna” inte skrivit under. Ryssland skrev till slut
under avtalet 2005, men USA och dåvarande president Bush’s
administration gjorde klart att USA inte skulle skriva på under
dennes presidentperiod. Det amerikanska motståndet mot
avtalet motiverades från administrationens håll med att sådana utsläppsminskningar allvarligt skulle skada den amerikanska
ekonomin, och dessutom var orättvisa eftersom utvecklingsländerna
inte behövde göra några större åtaganden om
utsläppsminskningar. Vissa bedömare menar att detta i grunden
handlade om den amerikanska oron över att utsläppsminskningar
av den dignitet som förespråkades i Kyoto-avtalet kraftigt
skulle reducera USA’s ekonomiska tillväxt.
Det i viss mån påvisade motsatsförhållandet mellan oändlig
ekonomisk tillväxt och ekologiska ramar är dock något som
sällan uppmärksammas i mainstream-media eller i det dagliga
politiska samtalet. Detta är inte så konstigt, då både den
politiska vänstern och den politiska högern generellt är överens
om fördelarna och nödvändigheten med ekonomisk tillväxt.
Både enligt klassisk Keynesiansk teori och marknadsliberal
ekonomisk teori är tillväxten nödvändig och ett eftersträvansvärt
ekonomiskt mål, ett mål som också historiskt varit ett primärt
mål inom så skilda politiska system som det kommunistiska
Sovjetunionen och det neokonservativa USA. Även den gröna
politiska rörelsen har, i takt med en ökad integrering i det
politiska etablissemanget, i allt högre grad valt att sluta att aktivt
driva tillväxtskritiken som en framträdande del av sin politiska
agenda.
Det begrepp som traditionellt används för att mäta denna ekonomiska
tillväxt, BNP (Bruttonationalprodukt), har kritiserats
för att inte vara ett adekvat mätinstrument eftersom det inte
kan skilja på hållbar och icke hållbar tillväxt och inte gör någon
skillnad på vad som konsumerats – cigarettkonsumtion ger
samma effekter på BNP som konsumtion av utbildning. BNP
gör inte heller någon skillnad på ekonomiska klyftor mellan
människor. Kina som, som sagt, ofta framställs som en ekonomisk
mönsterelev med en återkommande årlig tillväxt på 10 %,
symboliserar detta tydligt. Det är östra Kina, och framför allt
det urbana centrumet kring Shangai-området, som står för den
ekonomiska tillväxten, som i vissa områden uppgått till närmare
50 % av BNP. Västra Kina däremot, där en överväldigande
majoritet av befolkningen bor på landsbygden, har liten eller
ingen ekonomisk tillväxt, och har på senare tid även visat på
regression.
Tillväxtförespråkare hävdar att de ekologiska ramarna i sig inte
behöver innebära att oändlig ekonomisk tillväxt inte är möjlig.
Tekniska framsteg möjliggör en mer hållbar resursanvändning,
samtidigt som marknadsmekanismer kan kontrollera utsläppsnivåerna
och de ekologiska konsekvenserna, bland annat genom
ekonomiska styrmedel som utsläppsrätter. Denna syn har i sin
tur kritiserats, dels med grund i att vi inte kan förlita oss på att
göra tekniska framsteg som åtgärdar våra problem, men också
eftersom det visat sig mycket lättare sagt än gjort att ekonomiskt
kalkylera kostnaderna och ramarna för vår ekologiska påverkan.
Om vi skall bibehålla vår nuvarande globala tillväxttakt skulle
den globala ekonomin behöva vara 80 gånger större än den var
för ett halvt århundrade sedan redan år 2100. Kan vi då verkligen
basera vårt ekonomiska system på en oändlig ekonomisk
tillväxt, oberoende av de ekologiska ramar som existerar på vår
planet? Och finns det andra vägar till ökat välstånd än genom
ekonomisk tillväxt baserad på BNP? Det finns god grund för
att anse att det är en fråga som borde få större utrymme i den
svenska såväl som i den globala politiska dialogen.