Ryssland har kopplat greppet om den europeiska energimarknaden. Det manifesteras bland annat genom det så kallade Nord Stream-projektet som går ut på att bygga en gasledning till Europa från Ryssland via Östersjön. Inom EU finns en oro för vad ett ökat beroende av rysk gas kan medföra i form av risker. Läs Jesper Svenssons artikel.
Två frågor som står högt upp på den politiska dagordningen inom EU är unionens klimat och energipolitik där den rysk-tyska gasledningen i Östersjön är en bricka i förhandlingsspelet. Vad gäller projektet är svenska regeringen pressat mellan två läger. Ryssland och Tysklands vill att gasledningen skall byggas mellan länderna via svensk ekonomisk zon i syfte att få direkt gas och därigenom undvika beroendet av transitstater i östra Europa. Samtidigt höjs det röster från inrikespolitiskt håll i Sverige om att motsätta sig projektet med hänsyn till miljö- och säkerhetsaspekterna.
Rent juridiskt är Sveriges möjligheter att stoppa gasledningen små då en stat enligt FN:s havsrättskonvention har rätt att dra ledningar på en annan makts ekonomiska zon, så länge som det inte påverkar miljön negativt. Det svenska ordförandeskapet i EU medför dock ett ökat manöverutrymme i frågan som skulle kunna användas till att upplysa den tyska regeringen om att gasprojektet underminerar en gemensam europeisk energipolitik. EU:s beroende av rysk gas har ökat markant sedan 2000 och väntas öka från 40 % till 60 % mellan år 2000 och 2030. Utöver den ökande energiexporten har Ryssland även börjat köpa upp energibolag i EU och tagit kontroll över gastillgångar utanför Europa för att begränsa andra införselrutter till EU. Genom att låta länder som Algeriet få tillgång till ryskt försvarsmaterial i byte mot gastillgångar kan Ryssland öka sitt inflytande över europeiska unionen. Detta ensidiga beroende riskerar att förstärkas med ett ryskt gasprojekt som kommer att fungera som en Trojansk häst som påverkar östersjöns strategiska balans då Ryssland får utrymme att använda sin energi som ett maktmedel. Att Medvedev är beredd att använda energiexporten till att gagna nationella säkerheten bekräftades i maj när landets nationella säkerhetskoncept sattes på pränt. Enligt det nationella säkerhetskonceptet är tillgången till energikällor ett prioriterat område som vid behov Ryssland har avsikt att försvara med användning av militära maktmedel. Därmed borde det finnas inom EU en stark oro för att pipelinen ökar Rysslands inflytande, samtidigt som mindre länders energisäkerhet försämras.
I en situation av ökat beroende av rysk energi försvagas EU:s förmåga att på sikt agera samordnat på den internationella arenan. Det innebär att det blir svårare för unionen att slå vakt om sin beslutsautonomi i utrikesfrågor, såsom hanteringen av Irans möjlighet att utveckla kärnvapen. Putin har vid upprepade tillfällen talat om ett bildande av ett ”gas OPEC”, vilket skulle inkludera Iran och Turkmenistan. En sådan gaskartell skulle kontrollera världens första, andra och fjärde största gasreserv. Hur ställer sig EU till en sådan svårbemästrad situation? Mot den bakgrunden bör Sverige verka för att lägga om Europas kurs i energiförsörjningen där fokus bör läggas på att tillflödet av energi måste diversifieras. Där skulle ettsamarbete med länderna omkring kaspiska havet kunna vara en lösning på energiproblematiken med transitländer som Turkiet. Ett turkiskt EU-medlemskap kan i det avseendet vara en viktig bricka i det globala spelet om energiresurser.
