Det sägs att ju mörkare natten bli, desto klarare lyser stjärnorna. På kliniken Mae Tao i Mae Sot i Thailand, nära gränsen till Burma, visar sig det vara en träffande beskrivning. Hälso- och sjukvården för burmeser är undermålig, oavsett om de befinner sig i sitt hemland eller som immigrantarbetare i grannlandet Thailand. ”Hit till Mae Tao kommer dem som inte får vård någon annanstans” förklarar min guide under mitt besök på kliniken.
Text och foto: Mikael M Karlsson
Det flesta välfärdsinrättningar i Burma fungerar dåligt. Sjukvården är tyvärr inget undantag. Regeringen påstår att den är gratis, men verkligheten är en annan. Höga avgifter gör att många inte har råd till den vård de behöver. För minoritetsfolken i landets ytterkanter är det än värre. Även om de skulle kunna betala för sin vård finns det inga kliniker eller sjukhus de är välkomna till inne i Burma.
Många burmeser försöker livnära sig på immigrantarbete i grannländerna. För de som söker lyckan i Thailand väntar ett tufft liv, inte minst om de skulle råka bli sjuka. Vuxna immigrantarbetare har ingen rätt till sjukvård, inte ens akut sådan. Precis som på många andra platser på jorden struntar vissa läkare i detta och följer sin etiska övertygelse istället och ger och ger vård åt den som behöver. Lagen är dock tydlig: immigrantarbetare har inte rätt till vård. De som får det ändå är en försvinnande liten minoritet. Nyligen ändrades lagstiftningen i Thailand så att immigrantarbetares barn ska ha rätt till vård. För vuxna finns dock inte den rättigheten.
Mae Tao Clinic ser vid första anblicken inte ut att vara någonting speciellt, men innanför väggarna finns något unikt. På klinken i Mae Sots utkant välkomnas både folk inifrån Burma och immigrantarbetare i Thailand.
– Ungefär 50 % av våra patienter kommer inifrån burma och andra halvan är immigrantarbetare. Vi har allt från mödravård till protestillverkning här på Mae Tao, förklarar min guide. Malaria och minskador är de vanligaste orsakerna till att folk kommer hit. Många inne i Burma har inte myggnät vilket är det mest effektiva sättet att skydda sig mot malaria. Minskador drabbar många då både militären och gerillagrupperna under lång tid lagt ut minor för att bekämpa sina motståndare, fortsätter min guide.
För många av patienterna på klinken är det en lång och farlig resa som ligger bakom dem innan de tagit sig hit. Det flesta av immigrantarbetarna saknar papper och kan därmed bli utvisade till burma om polisen uppräcker dem. Därför kan många inte röra sig fritt och resan till kliniken skulle lika gärna kunna sluta i en deporteringsbuss som i en sjukhussäng. För de som bor inne i Burma är resan till Mae Tao inte enklare. Lyckas de väl ta sig igenom alla vägspärrar inne i Burma kvarstår att ta sig över gränsen mellan Burma och Thailand. Gränsmilitären låter sig inte alltid övertalas av att hälsosituationen innebär att de måste få passera. Då återstår bara att ta sig illegalt över gränsen vilket kan sluta riktigt illa om militären upptäcker det.
På Mae Tao är sjukvården gratis, men har patienterna möjligheten lämna en donation är det såklart välkommet. De flesta burmeser är dock så fattiga att den möjligheten inte finns. Även mediciner är gratis för patienterna. De patienter som det inte finns kunskap och rätt utrustning för att behandla på Mae Tao skickas till det thailändska sjukhuset i Mae Sot. Mae Tao betalar sjukhusavgiften för de som skickas dit.
– Vår finansiering kommer från biståndsorganisationer runt om i världen. Förra hösten hamnade vi i en ekonomisk kris då en bidragsgivare drog in vårt bistånd och våra inkomster sjönk med 25 %. För att få stabilitet och trygghet i vår verksamhet behöver vi fler finansiärer som regelbundet ger oss pengar. Bistånd måste vara långsiktigt och får inte ändras över en natt för då kan vi omöjligt bygga upp någon hållbar verksamhet, förklara min guide.
Mae Tao bildades av burmesiska läkarstudenter som flydde till Thailand efter militären slagit ner upproren i Burma 1988. I början hade klinken stora problem med thailändska myndigheter, men dessa problem har avtagit med tiden. Numer låter de för det mesta verksamheten pågå ostört. Fortfarande är kliniken illegal och det är långt kvar till Thailändska myndigheter tar sitt ansvar och börjar stödja verksamheten, men att man inte aktivt motverkar kliniken är ändå ett litet framsteg.
Burmesiska regimen ser dock inte med blida ögon på Mae Taos arbete. Juntan upprörs över att klinken ger vård åt gerillasoldater som krigat emot militären i Burma. Vad generalerna dock glömmer bort är att i sängen bredvid gerillasoldaten ligger ofta en av juntans soldater. Min guide tvekar inte om den saken:
– Vi ger vård åt alla! Givetvis nekar vi inte SPDC:s (regeringen i Burma) soldater vård. Vi är läkare och ska minska lidandet, inte sortera ut vem som förtjänar vård och vem som inte gör det.
Det är med en mycket ambivalent känsla jag lämnar Mae Tao Clinic. En fascination över den oerhörda människokärlek som ligger bakom klinken blandas med en upprördhet över hur situationen är för sjuka burmeser idag. Såklart är det en skam för mänskligheten att vissa bara för att de ska ha fött i en diktatur saknar rätten till de vi andra tar förgivet. Självklart är Mae Tao ett lysande exempel på hur det går att göra något åt situationen.
