Haiti har ett blodigt kapitel i sin historia som tack vare deras religiösa traditioner förblir närvarande och ständigt gör sig påmind. När landet föll offer för den franska kolonialmakten, togs plantagesystemet över medan den förslavade urbefolkningen fick leva i misär och ta till förnedrande åtgärder för att klara vardagen. Den katolska kyrkans trosföreställningar blandades ut med en mängd olika afrikanska religioner och resulterade bl.a. i Vodou.
De har likt många andra religioner en högre gud, Mèt-la, som är världens skapare, men det är främst andarna som man tillber och fungerar som sèvitè, tjänare.
Text: Olivia Wronski
Bild: Flickr (Sheriff of Nothing)
I ett land där omkring 15 % av befolkningen är läskunniga har utövningen av Vodou inte fokuserat kring föråldrade texter utan istället förkroppsligandet av andarna, som sker genom särskilda ritualer. Så istället för att benämna Vodou som en religion, föredrar utövarna själva att kalla det för sèwi lwa, tjäna andarna. Andar som inte bara reflekterar Haitis samhällshistoria utan även deras syn på kärlek, sexualitet och genus.
Kärlekens gudinna
Ett utmärkt exempel på hur gudar och andar målar upp Haitis erfarenheter från kolonialismen är gudinnan Èzili som är uppdelad i två huvudgestalter: Èzili Freda och Èzili Dantò.
Èzili Freda är ljushyad, välbärgad och droppar guld från kroppen. Hon är även barnlös då hon bytte ut sitt barn mot ädelstenar. Hon kallas för kärlekens gudinna men går även under namnet Mètres, en term som kan kopplas direkt tillbaka till slaveriets dagar, då de kvinnliga mulattkreolerna från Saint-Domingue blev en egen samhällsklass för sig bestående av älskarinnor, konkubiner och sexslavar till de vita plantageägarna. När Haiti förklarades som självständigt räknades omkring 7000 mulattkvinnor som en del av den tidigare kolonin, varav 5000 hade hållits som sexslavar utav kolonisatörerna. Gudinnan Freda vill påminna om dessa prostituerade mulattkvinnor som var kända för sin skönhet och ständigt iklädda i silke stod för dekadansens Saint-Domingue. De kvinnor som under ritualer förkroppsligar Freda, klär sig i skirt silke och frågar efter speglar och parfym. Imiterandes dagens överklasskvinnor är dem de historiska efterföljarna till mulattkreolerna. Men framförallt är Freda ikonen för den romantiska kärleken, en kokett och heterosexuell femme fatale. Men vad har hon för syfte för de fattiga haitier som tjänar henne idag? Kanske kan man tolka Èzili Freda som en påminnelse om sexuellt våld och övergrepp förklätt i kärlekens skepnad. Då Èzili Freda symboliserar både romantik och frustration kan hennes uppkomst tolkas som en kritik till de fattiga haitiernas knapra vardag där arbetslöshet och urbanisering fått många äktenskap att knaka i fogarna. Kärlekens makt som skattas högst av allt för de som utövar Vodou har fått ge vika för pengarnas makt.
Svarta jungfrun
En annan gudinna som däremot inte söker efter romantiskt partnerskap är Èzili Dantò som är Fredas motsats: hon är mörkhyad, fattig, självständig och ensamstående mamma. Hon benämns ofta som den “svarta jungfrun” och illustreras ofta med ett barn i sina armar och en käke märkt av ett långt ärr. När Dantò förkroppsligas i någon av sina tjänare manifesterar hon stolt och kraftfull styrka. Ofta används en docka i ritualen för att representera mor och dotterrelationen, den relation som i Haiti anses vara den mest primära och långvariga. Det sägs att hennes tunga blev avskuren då hon stred för frihet under revolutionen i Haiti, därför stammar hennes “tjänare” när hon inträder i deras kroppar. Dantò är alltid iklädd plagg i färgerna rött och blått, färgerna i Haitis flagga, och hon associeras med Haitis militära nationalismtrupper. Men Dantò symboliserar inte enbart de fattiga, starka kvinnor som självständigt försörjer sina barn, hon är även en påminnelse om slaveriet där mörkhyade kvinnor utsattes för överarbete, fysisk tortyr och sexuella övergrepp men ändå fortsatte att kämpa för sin frihet. Men främst av allt symboliserar Èzili Dantò fertilitet. Alla kvinnor oavsett om dem är singlar, handikappade eller homosexuella förväntas föda barn. Ett krav som härstammar från uråldriga haitiska visdomsord som understryker att sätta sin dotter före romantiken och äktenskapet. Dantò kan vara heterosexuell men även madivin, lesbisk. Många homosexuella kvinnor sägs ha blivit hjälpta utav just Dantò då hon inträtt i deras kroppar.
Paradoxen är bara Èzili och hennes två skepnader, delvis som bouzen, den prostituerade eller madivin, den lesbiska är så förhöjda i religiösa sammanhang, samtidigt som dessa två benämningar är de värsta förolämpningarna man kan säga till en haitisk kvinna i vardagssammanhang.
Krigets väktare
Medan de kvinnliga andarna i Haiti är kända för sina känslosamma och familjära relationer associeras den manliga anden Ogou till två saker: arbete och militarism. Ogou som är en av de mest välkända andarna även utanför Haiti, målas upp som en militärofficer som representerar strid, disciplin och självkontroll. Men Ogou är barnlös och utan fru och kan inte hysa kärlek, mer än på ett distanserat faderligt vis. Det är inte överraskande att en krigare har blivit en dominerande maskulin kraft inom Vodou. Haiti vann sin självständighet i den enda lyckade slavrevolutionen genom historien. Efter kriget har landet styrts utav den ena militärpresidenten efter den andra. Ogou fungerar sin krigets väktare som har hand om den nationella säkerheten och den bönesång som handlar om just hans vakande sjöngs under kuppen mot presidenten Jean-Bertrand Aristide 1991, som ett uppmuntra oppositionen att dra sig till minnes av forna dagars lyckade kamp för frihet.
Gede – kritik och frigörande skratt
Gede är de dödas andar som lever på kyrkogårdarna och står som symbol för sexualitet. På det mest vulgära sätt gör de satir och parodi på det som är typiskt maskulint och typiskt feminint. Gede förknippas ofta med de allra fattigaste, arbetslösa män som lever i den sociala diasporan. När Gede (förkroppsligade i musikerna under karnevaler) sjunger de Betiz, vulgära visor på gammal kreolska, och frammanar ett typiskt hånande skratt. Att skratta på detta vis är den enda form av offentligt uttalande som är möjligt för haitier från denna samhällsklass. Under den militära regim som råder, där ingen politisk opposition får förekomma är dessa visor ett sätt att på ett kreativt och fredligt vis få utlopp för förtryckta känslor och åsikter. Ett ocensurerat tal som framförs med glädje. Gede representerar en psykisk och filosofisk attityd gentemot det militär, som kan resultera inte bara i våldsamma handlingar utan även död. Men för Gede anses döden vara ett enormt kosmiskt skämt som dem hjälper människorna att gång på gång spela upp.
Vodou, den religiösa kultur som skapades utifrån institutionaliserat våld och slaveri, har inte bara lyckats med att föra vidare historien om kolonialismens brott mot Haiti från generation till generation, den har också lyckats med att föra samman Haitis folk upp till en kreativ kamp mot den rådande regimen samtidigt som den reflekterar deras syn på kärlek, genus och sex.
