Illustration: Josephine Bergenmar
Vi har kommit så långt teknikmässigt. Och det ger oss så mycket. Jag sitter och messar lustiga kommentarer till en vän samtidigt som jag skriver det här. Ibland växlar jag till facebook för att planera kvällen och ibland googlar jag något jag funderar över. Vad gjorde man innan google? Hur fick vi reda på något? Självklart fanns det sätt att komma åt kunskap, men det är så mycket lättare nu än innan. Det underlättar mitt liv att kunna ringa när jag behöver. Att kunna gå in på vasttrafik.se och se när jag kan ta nästa vagn. Jag är så imponerad av tekniken. Nollor och ettor bygger upp ett system som kan ta dig nästan överallt på mindre än en sekund. Jag slutar aldrig att förundras. Men nu har jag läst artiklar, sett filmer och gått på föreläsningar om radiovågor, kemikalier och metallutvinning i Afrika.
Stefan Jarl frågar sig ”Varför underkastar vi oss?”. Meyer von Bremen citerar Eva Röse i Sveriges natur #1/11 ”- Många tror att vi har en storebror som vakar över oss, men det har vi inte och därför måste vi bli miljömedvetna konsumenter”. Går det? En tjej i min klass berättade om sin pappa som skulle fixa ett nytt abonnemang. Han ringde och fick frågan om vilken mobil han ville ha till det nya abonnemanget. Trots att han hade sin fungerande mobil gick det uppenbarligen inte att lösa ett nytt abonnemang utan att köpa en ny mobil till det. Allt i vårt nyfunna digitala samhälle passar oss inte. Det är uppenbart. Men kan det vara farligt?
Har du varit med om att du efter ett långt mobilsamtal har ett rött och varmt öra? Det har hänt mig många gånger. Strålsäkerhetsmyndigheten menar att radiovågorna kan vara hälsovådliga om de värmer upp hela eller delar av kroppen med 1 Celsius. Problemet är att vi oftast inte sitter med en temperaturmätare för att se hur länge vi bör prata. Vidare, hur påverkas omgivningen av när jag pratar i telefon? Jag kan rynka lite på näsan åt om någon röker för nära mig då jag vet att det inte är bra för mig. Telefoner går mig däremot ganska obemärkt förbi.
Nickel, kemikalier, radiovågor, miljöpåverkan. Mobiler, datorer, trådlösa nätverk. Konsumtionshets, status och bekvämlighet. Det finns inget tvivel på att vårt teknologiska samhälle för med sig enorma fördelar, men nackdelarna kan ibland hamna i periferin. Vi inser inte hur produktionen kan påverka oss och andra, och vem kan egentligen kräva det av oss? Precis som Pernilla Wahlgrens svar på kritiken om hennes användande av blårävs-mössan demonstrerade[1] så är det svårt att engagera sig för allt. Men om vi har en procent av befolkningen som engagerar sig för en fråga och nittionio procent som inte bryr sig eller känner sig manade att bry sig kan både djuren, arbetstagarna och konsumenterna vara i en knepig situation. Vart är vårt skyddsnät och vem ska stå för det? EU, företagen och politikerna gör det uppenbarligen inte just nu. Och vi har mycket annat att tänka på i våra liv. Så företagstopparna verkar inte behöva hålla andan för tillfället. Lönen och tillståndet för gruvarbetare, produktionen av datorer och hållningen av blårävar kommer antagligen inte att bli så mycket mer kostsamt inom den närmsta tiden. Borde vi börja ställa mer krav på politiker och företag? Eller ska vi kanske hålla tummarna för att en osynlig hand kommer att lösa allt?
1 Pernilla Wahlgren: ”Jag äter kött, jag föredrar äkta skinn framför fusk och jag är inte med i nån djurrättsorganisation. Jag kämpar alltså inte aktivt för djuren skulle man kunna säga. Däremot gör jag allt jag kan och engagerar mig väldigt mycket så fort det handlar om drabbade barn!”
5 Comments