”Eek chai, bhai!” ropar jag ut, klart och tydligt så att mannen med den präktiga mustaschen och den lilla hatten kan höra mig genom oljudet från trafiken på gatan bakom mig. Han nickar till svar, och medan jag tar några bloss på en liten handrullad cigarett som jag köpt för styckpris av en annan herre på samma bakgata, med minst lika praktfull ansiktsbehåring, börjar mannen koka upp mjölk i en rostig kastrull på den gasolspis han just tänt upp med en tändsticka.
Man ser dem överallt i Indien: så kallade chai-wallahs – teförsäljare – som från sina mobila köksvagnar på cykeldäck håller ett hårt grepp kring konceptet om avkoppling i ett samhälle där en avkopplande paus från vardagen är lika svår att föreställa sig för en västerlänning, som den är självklar för indierna själva. Indier ur alla samhällsklasser kan samlas vid de alltid tillgängliga testånden, där gemene man kan diskutera kaoset, trafiken, politik, pengar och nyheter, medan den ständiga cirkeln av liv fortgår runt omkring dem. Kvinnor lyser med sin frånvaro, som oftast är fallet i sociala sammanhang i Indien. Nere på gathörnet, dit jag beger mig några gånger varje dag för att dricka mitt te och beskåda det skådespel som vid det här laget är vardagsrutin, kan jag ställa mig frågan vad det är som får denna maskin till land att fungera överhuvudtaget, och hur alla de människor som bebor denna lilla yta av land på samma gång kan hålla sams.
Jag befinner mig i Calcutta, staden som var huvudstad i det brittiska Indien från dess att den byggdes 1686 fram till 1911. Vid Gangesflodens utlopp byggde engelsmännen sin huvudstad som en påminnelse om att vid flodens och det uråldriga riket Indiens slut, väntade männen från Väst med kontanter. Det var business långt innan modevärlden flyttade sina fabriker hit och IBM började bygga datorer i kåkstäderna. Jag försöker genom många timmar av vandring runt i staden komma fram till vad det är som gör detta land så speciellt.
I ett land som påstår sig vara världens största demokrati, med nästan 1,2 miljarder invånare som talar hundratals olika språk och utövar flera olika religioner, blir det svårt att hålla ihop känslan av ett land där alla drar åt ett håll. Indien är mer en smältdeg av kulturer och historier som vävs samman med det ständiga oset av mat, avgaserna från städerna och den ständiga rörelsen hos dess befolkning.
En bokhandlare i Calcutta förklarar det för mig: ”Det är svårt att sätta fingret på Indien. Jag vet, för jag har försökt väldigt länge, och jag har bott här hela mitt liv. Människor rör på sig, reser långa sträckor för att kunna skaffa pengar åt sina familjer. Ingen i Indien vill gå tomhänt, men det som finns räcker inte till alla. Så vi måste kämpa om det lilla som finns.”
Kämpandet märker man av så fort man tittar sig omkring i Indien. Jag gör det i Calcutta, men det skulle lika gärna kunna vara i vilken annan indisk stad som helst. Människor samlar plast för att sälja till flaskproducenter, någon letar igenom ett sopberg efter något ätbart och ett skrikande barn som inte kan vara mer än 5 år gammalt skriker, övergivet och vilset i en trappuppgång. Men fattigdom är inget unikt, det är inte vad som gör Indien till vad det är. 35 procent av befolkningen anses leva under fattigdomsgränsen, men Indien hyser även en miljon miljonärer.
Jag viker in i de muslimska kvarteren av Calcutta, där flådda kadaver hänger från takkrokar i de små köttbutikerna och stora byttor med ris, bönor, linser och soppor står och puttrar ute på gatan i vad som kan beskrivas som en gatans saluhall. En turbanklädd man med kolsvarta ögon skopar upp lite av varje åt mig på en aluminiumtallrik och jag äter med min högra hand, sittandes på ett elskåp där ledningar sticker ut kors och tvärs bakom mig. När jag ätit klart och betalat de sju kronor som min måltid kostar, beger jag mig till närmaste gränd, där fyra ungdomar i min egen ålder står och lyssnar på musik från sina ultramoderna mobiltelefoner, alla på en och samma gång. Det tycks mer vara en aktion för allmänheten att beskåda än att lustfyllt faktiskt lyssna på musiken.
Man måste vara högljudd för att göra sig hörd på Indiens gator.
Så hur håller alla dessa människor sams med varandra? Varför ser man så lite våld på stadens gator? Phil, en amerikan i exil, tillrättavisar mig: ”Glöm inte att det i Indien sker flest mord i världen! Det är bara så mycket som händer konstant, att det inte märks.” Jag frågar honom om hans teori fungerar åt andra hållet. Märker man inte av glädjen, människors lycka i Indien för alla distraktioner som är i vägen? ”Självklart!”, säger han och rycker på axlarna, snörvlar och utvecklar inte saken ytterliggare. Men jag förstår vad han menar: När man står i en korsning och väntar på att få gå över gatan, inte lägger du märke till om förarna som kör bilarna är glada eller arga? Du ser bara rörelserna, bilarna som passerar förbi och människorna som lever sina liv, därför att allt du bryr dig om är att komma över gatan. Så fungerar Indien hela tiden. Man tappar bort sig i den ständiga upptagenheten i att ta in allting omkring en. Så vilsen blir man att man slutar lägga märke till hur människor mår, om de är lyckliga eller olyckliga.
Jag tänker på det Phil sagt när jag passerar förbi ett öppet fönster där jag ser en liten flicka sitta i sin mors famn på golvet av den lilla lägenheten. Hon skrattar högt och tydligt när hon möter min blick, och fortsätter le när jag går vidare nedför gränden, tillbaka mot mitt gathörn.
Jag kommer tillbaka till hörnet, där folkmassan från tidigare nu skingrats och försvunnit; upptagits av staden, amöban. Där det tidigare kryllade av liv – myrstacken som är Indien – syns nu teförsäljaren i sin hatt, stirrandes ut i tomma intet. När han ser mig nickar han till, och innan jag hinner fundera ut något att säga har jag nickat tillbaka.
– Chai, sir?
Ja, varför inte, tänker jag och rycker på axlarna.
Text & foto: Josef Svantesson
