Dokumentär: The Black Power Mixtape 1967-1975

Helt orelaterat till Barak Obamas installation för en ny mandatperiod ägnade jag min måndagskväll åt den dubbelt Guldbaggebelönade dokumentären The Black Power Mixtape 1967-1975. Filmen utgörs av bortglömda TV-inslag gjorda av SVT-journalister, som utifrån ett svenskt perspektiv försöker skildra militariseringen av den svarta medborgarrättsrörelsen i USA.

I ovanligt närgångna intervjuer får vi möta högintellektuella aktivister som Stokely Carmichael, myntaren av slagordet ”Black Power” och sedermera utsedd till hederspremiärminister i Black Panthers, och Angela Davis, filosof och nyckelperson i USAs kommunistparti.

Dokumentären är i lika hög grad en lärorik – om än långt ifrån komplett – historielektion i de politiska krafter som inte föll in i leden bakom Martin Luther Kings icke-våld, som den är en studie i hur dessa rörelser där och då skildrades av svenska journalister för svensk publik, medan den förestående utvecklingen ännu var högst oviss för ett samhällsbygge vars sprickor blir allt tydligare.

Efter att King mördats 1968 tilltar radikaliseringen; att även icke-våldsförkämpar mördas ses som ytterligare ett bevis för vad Stokely Carmichael menar är ett felaktigt antagande i Martin Luther Kings filosofi: att omvända sina förtryckare genom att med ickevåld uppmärksamma sitt lidande fungerar bara om förtryckaren har ett samvete. Det vita USA – menar Carmichael – har inget samvete.

Socialistiska Black Panthers bygger egna hälsokliniker, skolor och tillhandahåller juridisk hjälp, samtidigt som partimedlemmarna vapen- och sjukvårdstränas. Den av dokumentärens titel antydda kopplingen till musik är på det stora taget diffus, men i en scen från 1969 får vi se hur ännu inte tonåriga barn i Black Panthers lokaler tar till en kampvisa på melondin från Land of 1,000 dances: ”Guns, pick up the guns and put the pigs on the run”. I övrigt går dokumentärens tydligaste koppling till musik genom att olika musiker, bland annat Harry Belafonte, Erykah Badu, Talib Kweli och John Forté, väger in och kommenterar de olika inslagen.

Genom Vietnamnkrigets hemkommande veteraner introduceras ett omfattande heroin- och crackmissbruk i svarta områden – möjligen understött av FBI och CIA – som fläckar rörelsens intellektuella skärpa. En äldre bokhandlare i Harlem föreläser med ett slående visdomsflöde behovet för den yngre generationen av kunskap framför att fastna i rasbaserade roller:

Black is beautiful, but 
black isn’t power – knowledge is power!
For you can be black as the crow
You can be white as snow
But if you don’t know
And ain’t got no dough
You can’t go
And that’s fo’ sure 

Sammantaget omfattar dokumentären skarpa analyser från dåtidens aktivister, en intressant inblick i en måhända otillräckligt uppmärksammad del av medborgarrättsrörelsen sedd genom svenska 70-talsbrillor samt en lektion i politiska rörelsers olika faser, förgreningar och upp- och nedgångar. Jag kan inte hjälpa att känna viss nostalgi inför en antirasistisk kamp vars utveckling sakta men säkert gick åt rätt håll, jämfört med den apati som kan överkomma mig inför rasismens växande utbredning här och nu – men den nostalgin kan jag snabbt avfärda med att situationen här trots allt ännu är långt bättre än vad som skildras i dokumentären och att lärdomen trots allt är att politiskt kamp faktiskt lönar sig. Dags att göra nytta!

Text: Jonas Eriksson