Havanna är något av ett samhällsmuseum för nostalgiker såväl som storskaligt labb för påhittiga uppfinnare – något som förtäljer om en nära förestående framtid, där museet som är Havanna sannolikt kommer restaureras till något helt annat. Till det bättre eller sämre? Uppfattningarna går här isär, men oavsett åsikter klämtar klockan för turisten. Det är kort sagt bäst att ta chansen att bevittna det nuvarande Havanna medan du kan.
Vid landning på flygplatsen gör man bäst i att se till att man har gott om kontanter. Kuba har två valutor som går att använda för olika saker: den inhemska kubanska peson, som formellt inte ges ut till turister, och den på dollarn baserade konvertibla peson. Skaffa dig ett gäng konvertibla pesos för att växla till dig kubanska pesos så fort du har kommit in i Havanna; dessa kan du sedan använda för att handla på allehanda caféer, hål-i-väggen-restauranger och fruktstånd. Konvertibla peson används bäst för det den är till för: det faktiska turistandet. För att göra vistelsen och plånboken rikare, rekommenderas så kallade Casas Particulares som boendealternativ, vilka utgörs av privatpersoner som med regeringens tillstånd får hysa turister hemma hos sig i utbyte mot en avgift.
Att ta emot turister i sina hem gratis, genom exempelvis Couchsurfing, är på Kuba olagligt, även om nya regler håller på att utformas kring detta.
Det är en god idé att ta kontakt med boenden innan du dimper ned i smeten, men det är inte absolut nödvändigt; eftersom internet är en bristvara är det inte alltid de intressantaste personerna som har tillgång till det, och därmed skyltas det ivrigt på de flesta håll i staden.
Den bild av det gamla Havanna som lättast etsar sig fast på hornhinnan för förstagångsbesökaren, skulle jag gissa är den av Malecón – den breda strandpromenaden som löper längs stadens kustlinje, kämpande mot tidens tand och havets påfrestningar. Långt där ute i sundet mellan Kuba och USA går det att skymta passerande handelsfartyg; en påminnelse om den blockad mot det kommunistiska Kuba som på många sätt har format hur nutiden ser ut längre inåt land.
Malecón är den naturliga skådeplatsen för solnedgångarna i Havanna, då de halvfallna barockbyggnader som utgör stadens skyline målas till gulaktiga monument över en föråldrad glansålder, med siluetten av de symboliska Hotel Nacionál som en robust men vacker koloss. Här kopplar människor av efter dagen och förbereder sig inför nattens extravagans genom picknickkorgar och förbrukandet av romflaskor.
När solen väl har gått ned avslöjas en av de häftigaste aspekterna av Havannas charm: den ständiga närvaron av musik. På Casa de la Música (Calle Galiano, centrala delen av staden) spelas de garanterat häftigaste liveframträdandena, om än i en organiserad miljö som attraherar den klassiska konsertmanikern. Utanför, bland de raserade bostadshusen, hörs däremot rytmer som enklast kan beskrivas som hemmagjorda. Plåtar från gamla bilar, tunnor och järnrör blir perfekta instrument i natten. Trummandet fungerar som glädjeuttryck likväl som orienteringshjälpmedel – vid de ofta förekommande strömavbrotten i de äldre delarna av Havanna kan det enklaste sättet att träffa folk i mörkret vara att gå till närmaste trumcirkel och invänta att någon med ficklampa kan förklara vägen för dig.
Vägen borde, om du är en riktig natträv, så småningom leda till El Tropical. Här kommer skeptikerns koncept om ”dans” förhoppningsvis att få sig en rejäl prövning. Det är inte någon enkel uppgift att hitta dit på egen hand, så detta kan vara ett bra tillfälle att hoppa in i en av de gamla Pontiacsen som står och väntar på passagerare kring varenda gatuhörn. Dessa är symboler för kubansk innovation: man undrar ständigt hur kubanerna får dessa skorvar att rulla, med sina rostiga kåpor och trötta ögon till lampor. Med hjälp av en verktygslåda tycks de flesta gamla motorer fungera utmärkt så länge de tas väl om hand om, och får sig en uppdatering då och då genom att delar flyttas om och byts ut bilägare emellan. För påhittigheten råder det ingen nöd på Kuba. Med taxi tar du dig oftast mycket smidigt runt i Havannas yttre delar, och det är dessutom ett bra sätt att få öva sin spanska.
Är inte en fullt sådan intensiv kväll som El Tropical har att erbjuda det som åtrås, är det en god idé att stanna i centrum. Det finns det ett gäng lugnare barer och hang-outs längs turistgatan Calle Obispo, som du når genom att korsa det vackra torget Parque Central. Det gamla Havanna breder sedan ut sig: i söder ligger det majestätiska, före detta regeringssätet Capitolio, och strax innan finns Gran Teatro de la Habana, där den världsberömda kubanska balettakademien huserar. Bakom Capitolio och teatern lurar det gamla Chinatown med sina obskyra neonrör och till synes tomma bostadshus. På Calle Obispo finns något annat: längs gatorna skålas det högljutt och överallt spelas lättsålda Buena Vista-låtar för trånande turister. Men bland kolonnerna och de fallfärdiga trapphusen syns långt mer intressanta skådespel: någon säljer glass eller hemmagjord läsk från en vagn, kubansk pizza ur ett hål i väggen eller spelar gitarr medan någon stampar takten med en krycka.
Gör gott i att undvika dragplåstren La Floridita och Bodegita del Medio; att Hemingway supt skallen av sig i dessa lokaler gör inte deras mojitos bättre. Däremot dyrare. De bästa ställena är, i min mening, de där musiken är dämpad och kubaner sitter i par runt borden för att sedan spontandansa när orkestern sätter igång längre in på kvällen. De finns gömda bland myllret, men de finns där. Sök och du skall finna.
Dagtid erbjuder Havanna goda förutsättningar för traditionellt turistande: Museo de la Revolución är intressant för den propagandautsvultne, liksom den inglasade båten Granma som står utanför, vaktad av beväpnad militärpolis – Fidels och kamraternas transportmedel när de lämnade Mexiko 1956 för att gå iland på Kuba och iscensätta revolutionen.
Är du utsvulten på sandstrand och hav, avgår turistbussar till stränderna öster om staden från Parque Central. Samma sträcka körs dock av lokala bussar, till en bråkdel av priset.
Västerut finns det välordnade området Vedado, med anslutning till Plaza de la Revolución och det hundra meter höga minnestornet för nationalhjälten och skriftställaren José Martí. I Vedado finns det dessutom en stor konstscen, där unga kubaner ställer ut på lokala gallerier. Till skillnad från inne i de allra mest centrala delarna av Havanna finns här flera studentcaféer och lokaler där stämningen är mer avlappnad än längs Obispo, där gamla gummor klär ut sig och röker cigarrer för att kunna ta betalt av fotograferande turister. Och caféerna är rökiga, det är bara att vänja sig, beställa en espresso och lyssna på sorlet.
Havannas stora charm består inte av några monument, museer eller nostalgiska tillbakablickar, utan att kunna vandra längs trottoaren, slå sig ned på ett studentcafé och prata med unga kubaner om vad som rör sig i deras tankevärld: vad kommer att hända i framtiden? De är hoppfulla, men konstaterar att Havanna förändras hela tiden. Nu är en tid att fånga staden i farten, om man i framtiden vill kunna se på Havanna och dess invånare med kunskap och förståelse.
Text och foto: Josef Svantesson
