Det går väldigt fort för fisk som slungats upp på torra land att börja lukta – stinka, för att använda ett mer passande ord. Med fjällen glittrandes i eftermiddagssolen och svedda av den kokande asfalten ger ännu en trålares fångst ifrån sig ett hulkande os som sveper in över hamnen med atlantvinden. Inne i hamnbukten ligger marinblå träbåtar förtöjda tätt intill varandra. Några har flaggor och bojar fortfarande hängandes innanför relingen, men annars ger hela scenen ett väldigt ordnat och organiserat intryck. Längre ut, närmare inloppet till hamnen ligger de större skutorna uppradade: en marockansk fiskearmada redo att dammsuga vattnen här utanför på allt de har att bjuda på.
Under min vistelse i Marocko äter jag inte så mycket som en enda calamari. Jag vill gärna kalla det för ett moraliskt ställningstagande, men om sanningen ska fram har det lika mycket att göra med europeisk handelspolitik. Det och lukten av något ruttet.
Den senaste tidens omvälvningar i Nordafrika, Turkiet och på Levanten har tvingat EU till en del attitydförändringar till sin närmaste omgivning – kännetecknade av en ambivalens och oklarhet som känns igen sedan tidigare. Skillnaden nu, efter Sagan om de två torgen – Taksim och Tahrir – är att otydligheterna kan komma att bita dem i svansen.
Med ett långsamt krypande mot demokratiska reformer i Nordafrika följer förvisso möjligheter till tätare affärsmässig kontakt mellan unionen och dess närområde, något som tidigare har tvingats göras i skamvrån, svettigt kohandlandes med diktatorer. Dock följer med detta också ett ökat ljus på just den skamliga vrå där dessa uppgörelser allt som oftast har ägt rum. Den europeiska politiken gentemot sin egen bakgård har hittills varit en politik syftandes till ett stabilt status quo: mer och mindre auktoritära regimer har sällan ställts till svars för överträdelser av de mänskliga rättigheterna när det varit dags för kvitton att signeras, terrorister bekämpas eller EU:s gränser säkras. Vill EU fortsätta att ha samma inflytande i regionen som tidigare, måste man krypa till korset. Något som ansvarige kommissionär Stefan Füle gjorde i februari då han harklade fram en avbön för den gamla politiken i Europaparlamentet. Kanske hade hans torra hals med fisk att göra. Bläckfisk från Marocko.
I skuggan av den arabiska våren, kriget i Mali, demonstrationerna i Istanbul och utvecklingen i Egypten pågår i Marocko nya förhandlingar om EU:s fortsatta arrendering av fiskevattnen utanför det ockuperade Västsahara. Det har de gjort ända sedan de första upproren i Egypten bröt ut 2011. Ju längre tiden har gått, desto svårare har det blivit för EU att fortsätta med de utfästa löftena utan att dra blickarna till sig. Desto svårare har det blivit att förhandla med en ockupationsmakt om att exploatera fiskevatten de enligt internationell lag inte har rätt till.
Västsahara är sladdbarnet till en avkolonialiseringsprocess som hann halvvägs innan det glömdes bort. Liksom övriga tidigare kolonier som gjordes självständiga av FN 1966 gavs västsaharierna rätten till självbestämmande under eget styre. Till skillnad från grannen i norr, som tidigt etablerade goda relationer med dess franska tidigare kolonialherrar, försatte dock Västsaharas dito Spanien landet i limbo, väntandes på en folkomröstning som aldrig skulle komma. 1975 skänkte Franco Västsahara till Marocko och Mauretanien, mot att i gengäld bland annat få bruka de rika fiskevatten som var belägna utanför dess kust. Marocko invaderade därpå de norra delarna av landet, torterade och kastade sympatisörer till den militära befrielserörelsen Polisario i fängelsehålor modell inkvisitionen, varpå tusentals västsaharier flydde till Algeriet där de alltsedan dess lever i flyktingläger etablerade i öknen.
Med några böcker under armen traskar jag ned till ett lokalt café där tidigare möten gett goda odds att åter stöta ihop med pratglada marockaner över rykande myntate, kaffe och skorpor. De fåtal jag talar med, äldre herrar med cigarettpaketen hängandes ur bröstfickorna på de av svett dyblöta skjortorna, rynkar förbryllat på pannan när jag tar mod till mig att fråga om deras åsikt kring arabiska våren. Det är fel med våld, tycks kontentan av deras kollektiva åsikt vara. Om ett liknande öde väntar Marocko? Nej, definitivt inte. Marocko är ett stabilt land med ”båda fötterna på jorden”, som en yngre, vältalig kille med kammat hår så bildligt förklarar för mig. Jag antecknar hans ord med en kulspetspenna och stryker under dem två gånger. För att komma till Västsahara måste jag förhandla med mina samtalspartners; bjuda på svenska anekdoter och berättelser om vackra blondiner, isbjörnar och gemensamma faktorer, likt ”Sverige är också en monarki!”. När så frågan dyker upp; ”vad anser du om Västsahara (Sahrawi)?” svarar min friserade sagesman med en lång ström av ord vars budskap kokar ned till att det tillhör Marocko.
Trots att Internationella domstolen i Haag förklarade Marockos ockupation som olaglig redan 1975 har det varit nästintill omöjligt att få utländska investerare och exploatörer, främst franska och spanska, att ta i frågan om vem som har legitim rätt till området. För Frankrike och USA spelar Marocko en avgörande roll för stabiliteten i Nordafrika, och den spanska fiskemarknaden har sedan tjugo år tillbaka dominerats av fisk fångad på västsahariskt vatten. Även Rysslands trålare kan sedan en tid tillbaka synas hasa sig fram längs den västsahariska kustlinjen. Utöver de utländska aktörerna plockar man upp en hel del själv: 15 procent av den marockanska exporten utgörs av fiskeri, varav upp till hela 80 procent beräknas komma från västsahariska vatten.
EU som union har aldrig befunnit sig särskilt långt efter de enskilda staterna: 2008 beviljade man Marocko särskild status som samarbetspartner och ökade biståndssummor. Ett omdiskuterat fiskeriavtal från 2007 gav Marocko 36,1 miljoner euro, varav 13 miljoner var explicit ämnade att gynna marockansk fiskepolitik. När detta avtal löpte ut i februari 2011, satte sig så företrädarna för att komma fram med ett nytt avtal, när det som kommit att kallas för den arabiska våren bröt ut. Trots att Marocko anses tillhöra den mer väluppfostrade sorten av arabnationer kunde inte EU riskera några vidare kontroverser i frågan, och det gamla avtalet förlängdes med ett dämpat genomklubbande fram till 2015. Samtidigt uttryckte man sitt stöd för de demokratiska krafterna i Nordafrika och föreslog utan vidare omsvep en differentierad grannskapspolitik: de nationer som gjorde störst framsteg på vägen mot demokrati skulle uppmuntrande dunkas i ryggen med bättre handelsvillor och visumlättnader. Denna dubbelmoral uppmärksammades till slut i Europaparlamentet.
En av de vars röst då hördes allra högst var den svenska EU-parlamentarikern Isabella Lövin, som en månad efter ett utspel i parlamentet kastades ut ur Marocko i mars 2011, när hon var på väg att besöka Västsahara. Skelettet var ute ur garderoben, och plötsligt hördes fler kritiker i Strasbourgs korridorer. I december röstade Europaparlamentet emot fullföljandet av det förlängda avtalet, och de nu pågående förhandlingarna tog sin början i november 2012. Nu tyngda av kritiska blickar och stressade av ett Nordafrika som alltmer sällan inväntar den europeiska byråkratin för att fatta sina beslut. Harklandes tvingas EU kräva klausuler för tillsynen av västsahariernas mänskliga rättigheter, en kompromiss som inte berör frågan om västsahariskt självbestämmande. Är det ett steg i rätt riktning, eller ännu ett spadtag i skyttegraven – det dragläge som har präglat den här konflikten sedan första början?
Längst ut på piren blåser det hårdare; om det luktar någon fisk här är det en del av en mycket rikare havsdoft. De sista små båtarna återkommer utifrån vågorna. Tillsammans med havets mörkare-, och himlens ljusare färg bildar båtarna en blå palett. Några fiskare vinkar till mig. När jag vänder om och går tillbaka längs piren har min näsa vant sig; fisken ligger redan upphalade på kajen men jag känner inte av någon stank. Även om den säkerligen finns där.
Text & bild: Josef Svantesson
