Alla uttryckta åsikter och citat är tillskrivna de intervjuade enbart som privatpersoner.
Den 24:e april deltog ordförandena för Ung Vänster, SSU, Grön Ungdom, CUF, LUF, MUF och KDU i en debatt på Studenternas Hus. Lokalen var bara drygt halvfull, och utanför portarna pågick en protest där ett hundratal deltagare protesterade mot att Poliforum, ett studentinitiativ inkluderande UF, bjudit in även SDU:s ordförande till debatten. Både debatten och protesten gick lugnt till, trots att några av SD-ordförandens mest rasistiska uttalanden dränktes av burop och skrik.
Utblick pratade med Adam Josefsson, en av arrangörerna av tillställningen, för att bringa en smula klarhet i hur debatten om debatten hade tett sig inför demonstrationen och valet man gjorde att använda riksdagsmedlemskap som riktlinje för deltagande i debatten:
“På ett plan kan jag personligen känna att det finns en övertro på idén om att ‘ta debatten’ på något sätt skulle hjälpa. Hittills verkar det som att när man har tagit upp liknande frågor på dagordningen runt om i Europa så har man gått i klinch och fastnat där, vilket inte har funkat.”
Dock tycker jag att det finns ett begär att få argumentera öppet i sådana här sammanhang, och att det begäret i grund och botten inte går att bortse ifrån. Det är inte vår roll som arrangörer att bestämma vilka argument som då inte ska få höras och bemötas. Vi måste ju ändå dra gränsen någonstans, och då beslutade vi att riksdagsmedlemskap fick gälla som urvalsprincip.”
___________________________________________________________________________________________________________________
Debatten som sådan följde strikt moderpartiernas åsikt i nästan alla frågor som togs upp: arbetslinjen, utbildning och bostäder. Vid diskussionen om EU på slutet tog den fart och blev något mindre förutsägbar, då flera deltagare också kandiderar till EU-parlamentet.
Diskussionen om arbetslinjen ur ett universitetsperspektiv tog upp en stor del av tiden, och ungdomsförbunden följde blockgränserna. De partier som är för arbetslinjen framhävde behovet av lärlingskap, praktik och tydliga kopplingar till arbetsmarknaden, tillsammans med höjd maximilön för att fortsätta vara berättigad CSN. Oppositionen framhärdade i stället att man inte ska tvingas arbeta under studietiden för att överleva.
Ingen av debattdeltagarna föreföll anse att forskning och kunskap har ett egenvärde utöver att förse samhället med kvalificerad arbetskraft. Det var det i alla fall ingen som påpekade.
Så fort dörren ut ur Studenternas hus öppnades, ljöd manifestationens burop in i lokalen.
Joel Celander, en av arrangörerna av demonstrationen utanför Studenternas hus, menade att demonstrationen på det hela taget var lyckad:
“Absolut! Även om man har polisen emot sig så tycker jag att vi trots det kunde få fram att rasisterna inte är välkomna. Jag hade hoppats på ännu fler, men det gör inget på det stora taget, markeringen går igenom ändå.”
Joel menar att den politiska obundenheten är något av en kuliss:
“Det var väldigt många poliser på plats, men något annat var väl inte att förvänta sig. Nazisterna får spatsera fritt, och det är tydligt att polisen inte vill ta ställning för utan emot oss som tydligt vill markera mot rasismen och främlingsfientligheten. Det såg vi i Kärrtorp också – det är samma grundlösa hållning som arrangörerna verkar ha också; det finns ingen politisk obundenhet.
Man kan bara hävda att man har det från den priviligierade position som arrangörerna har, och att förneka det är enligt mig naivt. Eller, naivt låter kanske för hårt, men du förstår vad jag menar? De sitter fortfarande, i egenskap av arrangörer, i den sitsen att de bestämmer hur utformningen av debatten ser ut, och att då åberopa obundenhet som något sorts mantra ändrar inte på det faktum att man bidrar till normaliseringen av rasismen.”
Adam menar att ambitionen har varit en annan:
“Huvudpoängen har inte varit hur SDU ska bemötas eller huruvida de har någon rätt att vara på universitetet. Vi vill skapa debatt inför valet, och då vore det konstigt att stänga ute ungdomsförbundet till ett av Sveriges största partier. Kanske direkt kontraproduktivt, om man är emot dem. Man har all rätt att protestera och vägra vara där, på debatten, om man är emot SD:s politik. Jag förstår det, det är en intuitiv effekt. Vi har ingenting emot att man protesterar på det sättet.”
___________________________________________________________________________________________________________________
Inne i Studenternas hus fortsatte debatten, om än stillsamt. Även i frågan om vinster i välfärden var ungdomsförbunden förutsägbara. Alliansens partier förespråkade kvaliteten och valfriheten som privatiseringen av välfärden ger, och oppositionen kontrade med att det är en dålig idé att låta privata aktörer gå med vinst med skattemedel. SDU höll med oppositionen. Den enda åsikten som stack ut var LUFs, som hävdade att privatiseringen av välfärden är ett feministiskt projekt. Till skillnad från traditionellt manliga yrkesområden ”får” inte kvinnodominerade områden tjäna pengar, vilket enligt LUF förändras genom vinstmöjligheten i välfärdssektorn.
Kopplingen feminism-privatisering hade inte SDU:s representant några större kommentarer på. Under de få gånger som Kasselstrand yttrade sig och publiken var tyst nog för honom att höras, vilade han som mest på eufemismer, stolt applåderade av två-tre anhängare som letat sig in i lokalen.
Utblick avslutade intervjun med demonstrationsarrangören Joel med att fråga honom vad han tyckte var det stora problemet med att bjuda in SDU till debatt.
“Det är inte enbart att man ger SD en arena. De har redan en arena – hade de inte haft det, hade kanske sådana här manifestationer inte behövts, och vi kunde fokusera på att skicka ut Alliansen istället. Nu tvingas vi syssla med det här istället. Det är mediabilden som basunerats ut – den liberala idén om ett fritt debattklimat där man gång på gång avsäger sig sitt ansvar. Debatten ska inte ske på vårt universitet – den ska ske i riksdagen, i Sveriges parlament!”
Adam håller med om det, men menar att universitetet även kan fylla funktionen av informationsspridare, vilket även har varit Poliforums idé från första början:
“För vår del, som arrangörer av en debatt med ambitionen att sprida information inför valet har det väl snarare funnits en uppriktig vilja att göra just det. Och någonstans måste vi dra den gränsen. Visst skulle vi kunna ha använt en annan princip, men då måste man också fråga sig om man hade använt samma princip på SD om de inte suttit i riksdagen, inklusive alla andra kontroversiella partier.”
För Joel är det inte relevant:
“Studenternas hus har ett symbolvärde för oss studenter och bara för att man sitter i riksdagen har man inte rätt till all offentlig yta. SDU har ingen som helst rätt att propagera för sina åsikter på vårt universitet, men istället väljer arrangörerna att premiera Kasselstrand framför de som går på debatten. Det är sådana föreställningar som leder till en normalisering av rasismen.”
________________________________________________________________________________________________________________________
En månad efter att debatten hållits, går svenskarna till urnorna för att rösta i EU-valet.
Det sista och mest intressanta temat i debatten var också EU. Flera av deltagarna är kandidater för EU-parlamentsvalet, vilket gjorde debatten mer intensiv och mindre enligt partiprogrammet. Samtliga ungdomsförbund utom LUF var EU-kritiska i någon grad.
Roten till det onda fanns enligt CUF i att EU inte är en perfekt öppen marknad, och medan den enligt Ung Vänster låg i att EU är ett ”högerprojekt”. Mp tyckte att en högermajoritet i Europaparlamentet vore beklämmande med tanke på hur de brukar prestera på miljötoppmöten, och SDU menade att Birgitta Ohlson ”skämmer ut Sverige” i EU genom sin kritik mot Ungern, som han målade upp som EU-normen.
De mest skilda åsikter – Ung Vänster och MUF, exempelvis – enades i önskvärdheten hos ett mellanstatligt samarbete i stället för det nuvarande. De flesta partier framhävde flyktingpolitiken (SDU hade, föga förvånande, en annan vinkel) och klimatet som huvudfrågor för EU. Hur detta ska ske i en mellanstatlig organisation lämnades vi i okunnighet om.
Det stod dock klart att de kommande valen framöver bjuder på polariserande frågor som bäddar för både kontrovers och samstämmighet. Både utanför och innanför Studenternas hus.
Text: Anja Johansson & Josef Svantesson
Omslagsbild: Blok Glo/Cemil Arikan
