Sanatta görünürlük festivali är en dansfestival som årligen äger rum i Istanbul. Arrangörerna är studerande från stadens mest utpräglade konstuniversitet, Mimar Sinan Üniversitesi, och de ger fyra dagar späckade av dans med ett vitt spektrum uttrycksformer men framför allt modern dans – något som fortfarande är ett perifert fenomen inom Istanbuls dansscen.
Vad som slog mig under festivalen var likheterna med de konstnärliga uttryck jag känner från Sverige. Det är svårt att redogöra för hur eftersom det mycket handlar om känslointryck. Mene är ett dansnummer som ironiserade över institutionen ”äktenskap”, i form av två män vars öron var fästa i varandra genom en guldring. Det gick sida vid sida, varje steg synkront valsande till tonerna av Happy together av the Turtles. Men efter hand går deras steg åt olika håll, harmonin omvandlas stegvis till en tärande relation; ringen blir en börda som gör att de tillslut hatar varandra… Ett annat nummer illustrerade frustrationen över en polismakt som inte skyr några medel att bryta ned demonstranterna, kopplingarna till det senaste årets protester är tydliga. Sedan M.A.S.K, ett performans om kvinnans situation, som satte intryck på mig och jag vill därför berätta mer om denna performans-akt, men först vill jag dela med mig lite av den horisont mot vilken jag sett den.
Gezi-protesterna och den (a)politiska generationen
Under våren har jag sett Istanbul på nära håll. Och våren 2014 har varit händelserik inom politikens domän; denna artikel skulle knappast rymma en resumé. Men att prata om en pågående polariseringen är inte att göra en ohederlig förenkling av situationen. Medan auktoritära och konservativa vindar suger musten ur en del, ter sig regimens vinster som en triumf eller en artikulering av andras revanschistiska känslor. Inte minst har denna polarisering kunnat framträda tydligare under de senaste årets protester. Ockupationen av Gezi-parken som utvecklades till en kopiös och mångskiftande rörelse, Gezi-protesterna, mot regimen i juni förra året har uteslutande beskrivits av aktivister som en plats där annars rivaliserade grupper kunde mötas och lyssna på varandra. Det har väckt hopp om politisk förändring för människor på bred skala.
Efter vårens lokalval då Erdogan-regimen fick fortsatt stöd har dock förändringsgeisten slocknat, folk försjönk i besvikelse över hur han kunde få fortsatt förtroende efter så pass allvarliga korruptionsmisstankar, och en mer barsk och moraliserande retorik än någonsin. Nobelpristagaren Orhan Pamuk som från början gett sitt stöd till den nuvarande regimen sa i en intervju att ”Turkiet som nation är förlorat”. Efter denna besvikelse och indignation har det varit svalare och de kopiösa demonstrationer vi sett under våren har avtagit.
Det som hände i Gezi-parken förra året är exceptionellt sett från ett turkiskt perspektiv, och detta kan illustreras genom följande förhållande: ett begrepp som blivit allmänt accepterat sedan landets senaste militärkupp (1980) är apolitik jenerasyon, den apolitiska generationen. Efter ett politiskt stormigt och djupt polariserat 70-tal skydde den tillträdande regimen (efter militärkuppen 1980) inga medel för att få tyst på meningsmotståndare, vilket ledde till att barn uppfostrades att inte engagera sig alls i politik. Detta har alltså gett upphov till en rädsla för politikens domän hos civilbefolkning, och i folkmun har man pratat om en apolitisk generation.
Men den 31:e maj 2013, när polisen brutalt angrep miljöaktivister som ockuperade Gezi-parken för att skydda den från att bli ännu ett shoppingcentrum, förlöstes energi som ett litet skott i Sarajevo; miljontals samlades upp emot regimen, unga vallfärdade till Istanbuls Taksimtorget och andra torg i hela Turkiet. Det senaste året har alla demonstrationer med samma brutalitet brutits ned med tårgas, vattenkanoner, gummikulor och batongvåld. Effekterna är inte bara att folk räds och oroar sig över deras samhälles utveckling, ett djupt spår är att en tidigare så kallad apolitisk generation vaknar till liv; i vrede frodas motstånd. Många av de konstnärliga uttrycken är i hög grad inspirerat av det senaste årets händelser och är intressanta att se som en av alla Gezi-protesternas efterdyningar. Nåväl, låt mig berätta om ett.
M.A.S.K
M.A.S.K är en suggestiv föreställning fylld av ett kroppsligt och indirekt språk. I början av föreställningen pratar dansöserna, men de experimenterar med munnen och ansiktet att inga klara ord når åskådaren När artisterna äntrar scenen är det som i klack, men på fötterna sitter inga skor. Åskådaren kan inte värja sig mot smärtan över dansösens ansträngningar, de går på spetsarna av tårna. I flera minuter. Nästa sekvens yrar de runt, som i det offentliga rummet, och blickarna fixeras på varandra, de ser sig över axlarna, nacken är vriden så till den grad att de inte ser vart de själva går. Så stannar allt upp och vi får se ett bildspel på filmduk. Åskådaren slungas in i ett flöde av bilder som skiftar i förvirrande många objekt. Intryck efter intryck. Därefter när bioduken vevas upp likt en ridå, står dansöserna vars klänningar följer med duken upp i luften. Det är tyst. Kylig månskensljussättning. Bara kropparna återstår. All strävan efter att vara till lags slår tillbaka, kropparna växlar mellan lugna tunga åtbörder och smärtsamma spasmer. När som helst kan allt fallera, denna feberdröm, detta identitetsprojekt att vara en värdig kvinna, kan falla ner i apati.
Vad som gestaltas i M.A.S.K är en smärtsam process. Det är ingen balett som inbjuder till varm inre estetisk upplevelse, vi ser det råmaterial som under normernas och tryckets yta tvingas till våldsam förändring. Och den sista etappen gör ont att se. Händer slås mot lår likt ekande piskrapp. Löpande bandet går på max. Själlösa kroppar upprepar rörelser för upprepningens egen skull; som på ett… gym?När performans-akten till slut är över är publiken känslomässigt utmattad, men klappar ändå händerna. Och jag tänker att dans kan vara ett kraftfullt medium.
Jag har träffat träffat Isil Bicakci, koreografen som skapat M.A.S.K. Hon berättar att hennes performans var en spontan skapelse, att hon tog avstamp i två ord, ”kvinna” och ”manipulation”, och att inspirationen därefter flödade.
–Det jag vill gestalta är manipulationen av kvinnan i dess två bemärkelser. Delvis att hennes kropp och karaktär faktiskt förändras, men också att det handlar om att någon profiterar på denna förändring, det ser man eftersom att formen för vad som är vackert blir mer och mer densamma i hela världen.
–Bakom allt finns ganska konkreta idéer men jag vill inte presentera dem direkt. Till skillnad från exempelvis dramatiken förmedlas budskap inom modern dans mer indriekt. På det sättet tror jag att budskapet kan nå djupare in i åskådaren. Jag vill att åskådaren skall förstå, och för det måste hen också känna.
När Isil började jobba på MASK blev hon avbruten av Gezi-protesterna. Det var på sätt och vis bra eftersom det gav henne ett extra år att arbeta med föreställningen. Jag frågar om dessa händelser inspirerade henne. Hon rycker på axlarna och säger att det var en inspirerande händelse på alla vis, så förmodligen påverkade det hennes dans med.
Vad mer kan du säga inspirerar dig?
–Allt! Jag gillar koreografer som Pina Bausch och Anne Teresa de Keersmarker. Sedan tar jag hjälp av matematik i dansen för att skapa rigorösa mönster som alla dansare följer. Människor handlar ofta i rutin, men plötsligt när våra rutinerade mönster förändras och korsas uppstår intressanta möten. Detta visualiserar något spännande om förändring.
Jag frågar om hon ser det nakna i hennes akt som något radikalt? Isil nickar instämmande.
–Människor är helt ovana vid att se nakna kvinnor på scen. Den här föreställningen skulle vara en total överdos för gemena man här. Om alla kläder redan är avtagna är det bara den råa kroppen kvar, då rycks kvinnan ur sin sexualiserade kontext och ingenting väcker fantasi och mystik, därför var det viktigt att de var nakna.
–Det måste ha varit en viss tröskel för dansöserna att komma över i så fall?
–Det var det absolut, inte minst på grund av alla komplex. Om inte alla kroppsdelar är i ordning blir kvinnor störda. Först måste håret vara rätt innan hon kan slappna av ute på stan. Detta märktes inte minst under arbetet med performansen. Dansöserna var oroade över hur kropparna skulle se ut med de ryckiga stackatoartade rörelserna och så vidare…
Isil Bicakci berättar att hon skall till Belgien och dansa i tre veckor och att hon hoppas kunna ta med M.A.S.K utomlands. Jag hoppas få se hennes performans i Sverige om inte allt för länge.
Text och foto: Hannes Hognert
