Kalle Kniivilä, som tidigare utkommit med resereportaget Putins folk, släppte 2015 en ny bok i samma format, denna gång om Rysslands annektering av Krimhalvön. Vi var många som blev chockade av händelserna under inbördeskriget i Ukraina, och boken kommer lägligt i en tid då alltfler ställer sig undrande över Rysslands agerande och framtida planer, samtidigt som relationerna mellan öst och väst blir alltmer frostiga. Krim tillhör oss – Imperiets återkomst är ett resereportage från andra sidan av den nya muren där läsaren får möta invånarna på Krim och deras resonemang kring allt som har hänt, och hur de ser på framtiden i Ryssland.
Reportaget börjar med en introduktion av de olika ståndpunkterna som författaren har fått ta del av under sina resor och en detaljerad återberättelse av annekteringen. Kniivilä flätar skickligt ihop historiska fakta med kommentarer från analytiker för att ge en bra bild av händelseförloppet och förklarar på ett lättförståeligt sätt tekniska termer, utan att göra texten komplicerad för en läsare som inte är bevandrad i militär jargong. Reportaget varvas med historiska fakta om Krim, Rysslands förhållande till området och dess historiska betydelse liksom författarens egna kommentarer och intervjuer. Dess avslutande kapitel har sin plats i Moskva där Kniivilä intervjuar den före detta ryska oppositionspolitikern Irina Prochorova, som är en av få ryska politiker som är öppen med att hon inte stödjer annekteringen. Jämfört med de proryska intervjuerna som författaren gjort på Krim framstår Prochorovas analys som vatten i öknen, men också kanske som ett försök att ge stöd åt Kniiviläs egna tes om ryska imperiedrömmar.
För även om titeln lättsamt kan tolkas 
som en parafrasering av Stjärnornas Krig lyfter den författarens tes om orsaken till Rysslands annektering av Krimhalvön – nämligen brustna imperiedrömmar. De stora förändringar som Ryssland har genomgått under de senaste hundra åren med tsardömets fall, den sovjetiska statens uppgång och avveckling, samt nutidens försök att bygga upp en modernare nation, har lämnat stora spår i människornas medvetande. Författarens analys menar att de stora förändringarna har gjort att människor längtar efter stabilitet och därför blickar tillbaka på Sovjettiden med en känsla av sentimentalitet. Den här viljan tillbaka till det stora imperiet och dess trygghet och stolthet är det som Kniivilä menar har drivit fram annekteringen. För liksom andra imperium innan det, så måste det nya ryska imperiet expandera sina landsgränser för att visa sin makt.
Kniiviläs idé om imperiedrömmar åtföljs tätt av historiska fakta, och det gladde mig att läsa att författaren valt att inkludera krimtatarernas öde som en del av den historieskrivningen, eftersom det tyvärr inte är många som känner till det. Krimtatarerna är ett mestadels turkspråkigt muslimskt folk som bebodde Krimhalvön när området erövrades av Ryssland 1783 efter att ha varit under Osmanska rikets styre. Under andra världskriget ockuperades Krim av Tyskland och efter kriget anklagades hela det krimtatarska folket för kollaboratism med nazisterna av Stalin och deporterades följaktligen till andra delar av Sovjetunionen. Kniivilä skriver att minst 180 000 krimtatarer tvångsdeporterades på bara några dagar och många tusen dog under resan eller när de väl kom fram. Det var inte för än i början på 1990-talet som diasporan kunde börja återvända till Krim, där de sedan dess har försökt att bygga upp sina liv på nytt. Att göra det har dock inte varit lätt då krimtatarerna har många fördomar emot sig som går tillbaka till både ryska imperiets tider och Sovjetunionen.
Kapitlet som tillägnas krimtatarerna är en bra introduktion till folkets situation och historia och ger en utförlig bild av hur situationen ser ut idag, och kommer förhoppningsvis att inspirera läsarna till vidare efterforskningar inom området. Det jag dock saknar i avsnittet är en större kontext för de historiska omständigheterna kring tvångsdeportationerna i Sovjet efter andra världskriget. En mer utförlig historisk återblick hade gett krimtatarernas historia ett större sammanhang och visat på ett dåtida mönster snarare än att framställa det som ett enskilt fall, och förhoppningsvis bringat mer ljus på vad som hände för de som inte kände till det sedan tidigare.
Även om boken i stora drag rekommenderas starkt, speciellt för de som känner sig oinsatta, har den mer än ofta en raljerande och oförlåtande ton, och tyvärr så bidrar Kniiviläs egna kommentarer till att ibland framställa den intervjuade som patetisk och oinformerad; ”hur kan de inte se igenom all propaganda?”. Trots sina många år som journalist verkar författaren inte kunna förstå varför många tror, eller väljer att tro, på den propaganda som rapporteras i ryska statliga medier. Jag har upplevt den oförmågan eller oviljan att förstå som ett återkommande fenomen i artiklar som berör Rysslands situation, och blev därför positivt överraskad av den brist på dömande av folkets åsikter som författarens första bok genomsyrades av. Jag upplevde den fördomsfria tongången i den första boken som en typ av objektivitet och det var därför tråkigt att se att den till viss del gått förlorad i Kniiviläs senaste bok. På grund av det och att författaren ofta återkommer till sin idé om imperiedrömmar, gav Krim tillhör oss en mer tesdrivande känsla snarare än att vara ett reportage där intervjuerna och den historiska kontexten fick tala sitt egna språk och har därför lämnat en något bitter eftersmak.
Sammntaget är boken trots allt ett måste i läslistan, både för den insatte och den lyckligt ovetande. Den ger en bra överblick över händelserna på Krim med lättillgänglig historisk bakgrundsinformation, samtidigt som man får en inblick i folkets vardag och vad som pågår på Krim i dagsläget. Även om den inte var den typen av resereportage som jag hade förväntat mig rekommenderar jag boken, liksom författarens förra bok, till de som vill lära sig mer om annekteringen av Krim, men även Ryssland och dess folk.
