Det var en gång ett väldigt litet parti som hette Sverigedemokraterna. Anledningarna till deras ringa storlek var flera; dels var partiet fullt av personer som nätt och jämt klarat av grundskolan och ville skylla sina tillkortakommanden på andra, dels låg de i skymundan och fick inte särskilt mycket uppmärksamhet. Sedan, en septemberdag, fick partiet på något sätt ihop tillräckligt många röster för att vara med och bestämma. Och alla andra blev galna. Partiets ledare Jimmie Åkesson bjöds in till soffprogram där hans ord förvrängdes, journalisterna sökte med förstoringsglas efter sätt att sätta dit honom och hans parti. Det lyckades de också med. Gång på gång. Jimmie fick till och med en tårta kastad i ansiktet, men ändå fortsatte Sverigedemokraterna att växa. Det hjälpte inte ens att kastaren hyllades på sociala medier. Konstigt. Vid nästa val hade partiet mer än dubblat sina röster. Och nu fick de vara med och bestämma på riktigt. Alla blev ännu mer galna och tilltagen för att sätta dit Sverigedemokraterna blev mer och mer drastiska.
Nu är vi här. Det är fem år sedan Jimmy och hans partikamrater för första gången såg maktens ljus och sedan dess har någon lyckats fyrdubbla deras röster. För inte var det de själva. Att springa runt i Stockholms innerstad och fäkta med järnrör, visa prov på antisemitism, dammsuga med hakkorsarmbindel och kalla folk för ”babbe” är sällan att stärka sin image som ett ”icke-rasistiskt parti”. Så hur har det här kunnat hända?
I säsongsavslutningen av Game of Thrones tvingades en huvudkaraktär, Cersei Lannister, gå naken genom en folkmassa som kastade saker och skrek glåpord efter henne. Cersei har under årens lopp etablerat sig som en av de mest avskydda karaktärerna i serien, mycket på grund av en lagom sadistisk personlighet. Men trots detta sympatiserade man med henne för att hon där och då var ett offer som den stora stygga majoriteten hackade på.
Jämförelsen kan tyckas trivial, men den är i högsta grad verklighetsförankrad. För vari består skillnaden? Känslan av sympati är lika äkta i bägge fall. Det är helt enkelt så människors sympati fungerar. Offerrollen har inte ensam banat väg för SD:s framgång, men den har beslöjat partiets verkliga avsikter, och förhindrat folk från att se deras riktiga ansikte.
