Frivilligorganisationer och civilsamhället har under hösten tagit ett stort ansvar för att möta och hjälpa flyktingar i Sverige. På flera håll i landet har man sett nybildade initiativ som har samordnat resor, mat och boende för människor som har kommit hit. Många kände att kommuner, Migrationsverket och lokala myndigheter inte var på plats i den utsträckning de efterfrågades och att det fanns ett behov av frivilliginsatser för att hjälpa dem som kom till Sverige. Men hur ser aktivisterna som arrangerade dessa insatser själva på sitt arbete, och hur ser de på myndigheternas ansvar i detta? Utblick har intervjuat volontärer från olika delar av Sverige för att ta reda på detta. Vissa av de som Utblick har haft kontakt med har varit engagerade i Refugees Welcome, andra har hjälpt ABF med boendesamordning, och vissa har agerat mellanhänder mellan alla olika initiativ. Men oavsett var i landet och vilken organisation man har jobbat med så har många erfarenheter varit desamma.
Av de volontärer som Utblick har pratat med har de flesta tecknat samma bild. Oavsett om man har tolkat, varit samordnare, letat boende eller stått vakt har erfarenheterna runtom i landet visat på många likheter. Många aktivister vittnar om en stor arbetsbörda och en känsla av att det inte finns något annat val än att hjälpa till. Tydligast är att alla enhälligt säger att myndigheterna borde ha tagit, och fortfarande borde ta, ett större ansvar för de som kommer till Sverige. Klara Schalling i Umeå säger:
Självklart borde myndigheterna tagit en större roll! Kommunens beredskap har varit otroligt dålig och Migrationsverket har visat en oerhörd brist på flexibilitet. Det är helt oacceptabelt att frivilligorganisationer ska ta på sig ansvaret för att ta emot asylsökande, men eftersom myndigheterna har lyst med sin frånvaro har det inte funnits något alternativ.
Man har vänt sig mot att Migrationsverket på flera orter inte har serverat mat efter klockan 18 på kvällen och mot att flera har tvingats sova på golv eller utomhus. Många har även varit frustrerade över att det har känts som att myndigheterna inte har varit intresserade av att samarbeta med frivilligorganisationerna, något som man menar att myndigheterna borde tagit större ansvar för. Det har även framhållits från vissa delar av landet att Migrationsverket och kommunen varit långsamma med att kommunicera sinsemellan och ”skyllt på varandra”, vilket har lett till organisatoriska problem. Samtidigt uttrycker flera en förståelse för att myndigheter inte kunnat vara lika flexibla som frivilliginitiativen:
Vi frivilligorganisationer är givetvis snabbare på att reagera eftersom vi inte har samma byråkratiska process, säger Mathias från Göteborg.
De initiativ som har startats under hösten har dock inte agerat helt själva. Organisationer och initiativ som på olika sätt jobbar med flyktinghjälp fanns även innan höstens stora flyktingvåg, och ökningen i antalet volontärer och initiativ har inneburit ett allt större behov av samordning och samarbete mellan grupperna. Förutom myndigheter har organisationer som moskéer, kyrkor, Röda Korset, ABF och fackföreningen SAC nämnts som samarbetspartners, och flera framhåller att samordningen inte hade gått om inte flera krafter varit samlade.
Något som även har kommit upp har varit den centrala roll som sociala medier har spelat. Man har startat grupper och sidor som har uppdaterat med vilka saker som behövs och vart nya volontärer ska ringa. Det är också via sociala medier som man har letat boende och samlat in pengar till biljetter för att människor ska kunna ta sig vidare, vilket visar hur viktigt verktyget har varit för aktivisterna. Sara Varghaei från Stockholm berättar:
Det var ett visst antal grupper som gick samman och försökte styra upp flyktinghjälpen, som helt bestod av volontärer som anslöt sig efter att ha sett att det behövdes volontärer genom framförallt Facebook.
Dock menar många att framtidsutsikterna för verksamheterna som aktivisterna har varit engagerade i inte ser ljusa ut. Man behöver ofta omstrukturera verksamheterna, och flera nämner att frivilliga bränner ut sig. Aktivisten Agnes Stuber i Stockholm berättar att verksamheten som hon har engagerat sig i flera gånger pratat om att lägga ner, och att de har ändrat på hur de jobbar nästan dagligen för att anpassa sig till nya omständigheter:
Vi har pratat mycket om att lägga ner verksamheten på grund av att folk till slut inte orkar, det är ju ett heldygnsjobb varje dag att samordna allt. Till en början jobbade vi dygnet runt, men det är givetvis ohållbart. Nu har vi minimerat tiden för att minska stressen och avsagt oss några ansvarsområden, säger Agnes.
Detta sätter fingret på den stora kritiken mot att organisera hjälp genom frivilligarbete; frivilliga och hjälporganisationer är beroende av donationer och ett ständigt tillflöde av människor för att fungera. Vid en avmattning av intresse från allmänheten försvinner ekonomiska bidrag och volontärer, och med dessa försvinner även mycket av de möjligheter som man har haft. Det man vinner i flexibilitet och effektivitet verkar man förlora i långsiktiga möjligheter. Den enda som under intervjun såg en tydlig långsiktig möjlighet för verksamheten var Klara Schalling i Umeå:
Just nu pågår planering och arbete för hur vi kan jobba långsiktigt och med bredare saker som till exempel språkundervisning och läxläsning. Vi tittar också på hur vi kan samarbeta med de organisationer som redan gör detta och tillföra vår kompetens, säger hon.
När vintern nu kommer blir frågan om boende och värme alltmer aktuell och frågan är om myndigheterna kommer att kunna lösa detta utan frivilliginsatser. Aktivisterna har dock varit tydliga i vad de anser: myndigheterna måste ta mer ansvar för de människor som kommer och kunna garantera boende och skäliga levnadsvillkor. Men även om relationen mellan myndigheter och hjälporganisationer har varit frostig, är många av de som Utblick har pratat med öppna för att utveckla samarbeten med exempelvis kommunen för att gemensamt hjälpa dem som kommer till Sverige.
