I juni månad beslutade det brittiska folket att Storbritannien kommer att lämna den Europeiska Unionen (EU). I folkomröstningens efterdyningar har det spekulerats flitigt kring vilka konsekvenser skilsmässan kan komma att få, och hur dessa konsekvenser kommer att påverka unionens framtid. Hur som helst är Brexit inte EUs enda orosmoment – president Erdogans och president Putins allt närmare relation, auktoritära medlemsländer som inte följer stadgarna, exploatering av den fria rörligheten och ett växande missnöje, särskilt i Västeuropa, är andra orsaker till varför institutionens framtid är osäker. Utblick har samtalat med Alice Teodorescu, politisk redaktör på Göteborgsposten, för att få en klarare bild av det känsliga läget i Europa.
Den 23 juni röstade Storbritannien för att lämna den Europeiska unionen, hur ser du på det beslutet?
– Jag är inte förvånad. Både i Storbritannien, och i övriga EU, har ett missnöje växt fram gällande hur samarbetets utveckling har sett ut. Det är förstås tråkigt, med tanke på hur framgångsrik unionen har varit som fredsprojekt. Men jag tror att EU har expanderat med fel fokus. Man har detaljstyrt mycket, samtidigt som man har misslyckats med hanteringen av de stora frågorna, exempelvis migration.
Storbritanniens nya premiärminister, Theresa May, valde Brexit-förespråkaren Boris Johnson som utrikesminister. Varför?
– Jag tror att det handlar om trovärdighet. Theresa May blev premiärminister, trots att hon var emot Brexit. Boris Johnson var en av huvudfigurerna i lämna-rörelsen. Han åtnjuter stort förtroende bland medborgare som röstade för att lämna unionen, och av den anledningen är det ett naturligt val. Det är också viktigt att poängtera att katastrofen som målades upp i samband med folkomröstningen, (ännu) inte har inträffat.
EUs förhandlingsposition är förstås väldigt känslig, eftersom ett gynnsamt avtal för Storbritannien kan få övriga EU-länder att vilja omförhandla sina respektive avtal. Med vilken attityd borde EU förhandla, tycker du?
– Storbritannien har varit tydligt med att man vill lämna samarbetet, och det måste man stå för. EU bör gå in i förhandlingarna med en tuff attityd, men det handlar inte bara om Brexit. Det är en större fråga, som i grund och botten handlar om att EU inte lever upp till förväntningarna i de frågor som medlemsländerna bedömer vara viktigast. Brexit är förstås en kris, men också en möjlighet i och med att de brister som idag finns i systemet uppmärksammas.
Ungern och Polen, med flera, verkar driva alltmer åt ett auktoritärt styre, och har dessutom inte tagit sitt ansvar i flyktingkrisen. Relationen mellan sådana regeringsformer och EUs grundläggande principer är knepig. Vad har EU för alternativ, bör man utesluta länder som inte tar ansvar?
– Det här är demokratins dilemma. Både regeringen i Ungern och regeringen i Polen är demokratisk valda, och det kommer alltid finnas länder som är missnöjda med andra befolkningars demokratiska beslut. Man kan uttrycka kritik, men jag anser inte att man bör utesluta vissa stater, utan istället att man bör skrota länders egna asylsystem, och ersätta dem med ett kvotsystem där EU fördelar ansvar mellan länderna. Härifrån blir det förstås en fråga om suveränitet, men faktum är att dagens system inte fungerar. EU är ett samarbete, och ett samarbete har för- och nackdelar. Det fungerar inte om medlemsländer väljer vilka ansvar de vill ta och inte ta. Vissa medlemsländer är generösa, andra inte, och det finns en oförmåga till koordination. Länderna är inte överens om EUs kärnuppdrag, och det är där man måste börja.
Turkiet har, de senaste åren, varit aktuellt för EU-medlemskap. I dagsläget går knappast att hävda att Turkiet är en demokrati. Kan du berätta lite om den här situationen?
– Erdogan har använt sig av hot för att försöka tvinga EU att inkludera Turkiet, vilket inte är acceptabelt. Men han har också varit smart. Han har använt flyktingkrisen som utpressning, vilket har försatt Europa i en situation som är svår att hantera. EU har hamnat i ett spel som inte går att vinna, och Erdogan sitter på ett trumfkort som vi gett honom genom att inte agera tidigare. Turkiet kommer fortsätta närma sig Ryssland om unionen fortsätter hålla dem utanför samarbetet. EU betalar för sina misstag.
Flera länder utnyttjar fördelarna med att vara med i EU, utan att ta det ansvar som medlemskap innebär. Anser du att EU borde anta en hårdare förhandlingsattityd?
– Nej, det skulle få negativa konsekvenser. Om beslut upplevs komma ovanifrån lär det göra opinionen mer kritisk. Det är viktigt att komma överens om vilka områden som tillhör EU. Självklart är det en pedagogiskt svår uppgift, men det är det enda sättet att enas. Medlemsländer måste känna ansvar, men de måste också känna att deras invändningar tas på allvar.
Vilka brister/fördelar ser du med EU i allmänhet?
– EU har varit, och är fortfarande, ett väldigt framgångsrikt fredsprojekt som har gynnat, och fortsätter gynna Europa. Dessutom är det viktigt att betona den ekonomiska faktorn; fri rörlighet av både människor och varor har spelat en otroligt viktig roll i Europas tillväxt. EU tillför mycket av godo, och det vore förödande om samarbetet luckrades upp. Men det behöver reformeras. Det kan inte fortsätta vara en elitklubb som utvidgar det glapp som redan finns mellan etablissemanget och människan på gatan. Detta är en farlig utveckling, eftersom den leder till att genomsnittsmedborgarens förtroende för systemet undermineras. Det är viktigt att komma ihåg att EU faktiskt inte är mer än medlemsländerna. Man behöver tänka om, man måste prata, stater emellan. Det är svårt, men absolut nödvändigt. Europa befinner sig i en existentiell identitetskris som skadar ett samarbete som har tjänat kontinenten väldigt väl under lång tid.
Läs hela numret här.
